Vår Leo



Denna graviditet hade ju flytit på så fint utan några större orosmoment, lite små blödningar som oroade mig i början av graviditeten men i övrigt så hade allt sett bra ut och jag har mått som en prinsessa om man jämnför med några av mina vänner som väntar barn ungefär samtidigt. Så här har man gått på små blåa moln och varit så lycklig över denna graviditet. Men igår vändes allt upp och ner.

var inne på mitt första rutin ultraljud i vecka 15+4 vi hade räknat lite fel på veckorna så kom lite tidigare än vad man brukar. Hon som gjorde undersökningen sa att allt såg bra ut och att vi väntade en grabb. Men hon ville boka upp oss på en tid i vecka 19 för att kolla på hjärtat igen eftersom lill killen skuggade lite med sina armar. Tänkte inte så mycket på det utan vi var bara glada att vi minsan skulle få se vårat underverk igen. Gick ut efteråt och käkade middag med svärfar för att fira att vi skulle ha en grabb.

Veckorna flög förbi och äntligen var det den 12:e augusti och dags för det andra ultraljudet. Robin fick förhinder på jobbet så jag åkte in med min pappa till södertälje sjukhus. Hon som gjorde undersökningen upplevde jag som ganska kort i tonen och inte så pratglad, själv låg man där och var så lycklig att få se mitt lilla troll igen. Lill killen låg som vanligt och skuggade sitt lilla hjärta så hon hade lite svårt att se så tydligt som hon ville. Efter ett tag så kallar hon in en till läkare för hon säger att något verkar peka åt fel håll?? Jag fattade inte mycket men låg snällt kvar och trodde att det inte var någon större fara. Tänkte nog inte ens den tanken att det skulle vara något större fel. Efter undersökningen så säger dom att dom vill skicka mig till en hjärt specialist på astrid lindgrens barnsjukhus. Dom går ut ur rummet för att ringa någon. Sätter mig på en pall i rummet och är smått förvirrad, vad händer nu vad menar dom med detta?? är det för att han skuggar eller är det något fel på honom?? 

Efter dryga fem min kommer läkaren tillbaka. Hon säger att dom skickat en remiss till barnsjukhuset och att vi får hem brev inom en vecka ang tiden.
 -Ja men vad bra tänker jag då är det ju inte så akut iallafall.

Åker hem med god tro om att detta nog inte är någon större fara att det säkert går att ordna. Men efter en timme sätter paniken in då dom ringer upp från uppsala sjukhus och vill att jag kommer in imorgon kl 11. PANIK PANIK.  Tankarna snurrar runt i huvudet, varför så snabbt? varför uppsala?? Vad kan det vara för fel??  Ringer upp Robin som är på jobbet, halvt hysteriskt berättar jag om samtalet med sjukhuset.
Som en pappa ska reagera på detta så blir robin orolig och ledsen och bryter ihop på jobbet. FAN FAN FAN detta kan ju bara inte hända oss.

Efter ett tag så kommer Robins mamma upp till mig som har fått nys om nyheten och fått gå hem från jobbet. Hon försöker att lungna ner mig och säger att dom kanske bara vill ta det säkra före det osäkra och att vi nog inte behöver oroa oss så mycket. Efter ett tag så infinner sig lungnet och jag har gått in i en bubbla där inget farligt kan hända vårat barn och att detta minsann inte är någon fara. Timmarna passerar och morgonen kommer då vi ska åka in till uppsala. fredag den 13:e.
Bilresan går bra och sommar värmen har kommit tillbaks vi känner oss lungna, någon gång i bil resan skämtar Robin om att det är fredag den 13:e. Jag svarar att jag minsan inte tror på det där.                                                              Nu gör jag det


Väl framme vid sjukhuset så hittar vi ingång 95-96 akut barn står det på skylten. står även kvinnoklinik men det ser jag inte nu ser jag bara akut barn. Vi behöver bara sitta och vänta i fem min  innan vi får komma in till läkaren. Jag lägger mig på britsen och drar upp tröjan och knäpper upp mina numera för trånga byxor. Under undersökningen börjar jag må jätte dåligt nästan så att jag tror att jag ska spy. Läkarna inne i rummet pratar sitt "läkarspråk" Jag fattar inget men tror att jag fortfarande är i min bubbla där inget farligt kan hända oss. Undersökningen tar tid och jag börjar tycka att det börjar bli riktigt jobbigt att ligga still, min adhd börjar sätta in på allvar. efter 1 timme och tio min är vi äntligen klara och vi ska få beskedet. vi sätter oss runt ett bord och han börjar rita upp ett normalt hjärta -vadå normalt hjärta ? innebär det att våran kille har ett onormalt då?? tänker jag tyst för mig själv men försöker att konsentrera mig på vad han säger. Längre och längre in under samtalet så början min trygga bubbla att spricka, mer och mer anser jag att detta inte kan vara bra. Låter Robin skriva ett inlägg om det konkreta eftersom jag har svårt att förklara det, men i korta drag så har våran son ett allvarligt hjärtfel, ett så kallat komplext hjärtfel. Med andra ord NOT GOOD. Min bubbla är borta!! Helvete vart tog den vägen? jag behöver min trygga bubbla. Efter mötet med läkaren så bryter helvetet löst, min bubbla är utom synhåll och här står jag i ett väntrum och tårarna går inte längre att hålla tillbaks. Det hände vårat barn det som inte kunde hända oss. 

Hemma så bestämmer vi oss för att våran grabb ska få namnet Leo. Inne på sjukhuset så nämde dom att man kan välja att avsluta graviditeten men tror inte att det passar oss. Vi ska kämpa för våran Leo vår grabb våran kämpe.

//Leos mamma

----------------------------------------------

När jag först fick veta att jag skulle bli pappa så blev jag rädd, otroligt rädd! Men samtidigt väldigt glad. Rädslan som infann sig bäddade nog in lyckan en aning och jag hade svårt att visa hur glad jag egentligen var. Ju längre graviditeten fortskred så började känslorna att komma, jag började mer och mer känna en otrolig lycka. Ett lyckorus gick genom kroppen så fort tankarna flöt iväg in i "Mamma-Pappa-Barn banorna". JAG ska bli PAPPA, dem orden har man spelat upp i huvudet ett x antal gånger, men dem går inte slita ut, dem orden går verkligen inte att tröttna på. Samma känsla varje gång, en enorm glädje! Rädslan fanns förstås kvar och en massa måsten började dyka upp i huvudet på mig. Jag måste ta körkort, jag måste försöka få fast jobb osv. Kommer jag att räcka till? Kan jag ge barnet allt han behöver? En stor oro ligger dold i kroppen och den kryper på en när det bär av till akuten efter en blödning. Två gånger har det burit av till akut VUL. Många tankar och känslor som sveper över en på väg in. Lever mitt barnet? snälla säg att allt är bra. Andas in genom näsan och ut genom munnen. Oron återgår till att vara dold när man får höra att allt är bra.

Nu är det dags för rutinultraljudet. Och en blandad lugn-oro känsla infinner sig. Allt ser bra ut säger dem, men han skymmer hjärtat så kom tillbaka om 3 veckor.

Andra ultraljudet. FAN! jag missar det. Sitter på luren och väntar på samtalet från Natalie om hur det gått. Samtalet kommer och jag får veta att något är fel på hjärtat. Uppsala barnsjukhus imorgon kl 11:00 sharp!
NEJ NEJ NEJ! Oron kommer, likaså paniken. Vad är fel? Gråten kryper allt närmare, ligger på bristningsgränsen och BOOOM, kan inte hålla tillbaka längre. Gråter, telefonen ringer var 5e minut, Kramar från arbetskollegor.
Jobbar vidare, går hem och sover och sedan upp kl 07:15. Rastar hundarna, hoppar in i bilen och det bär av till Uppsala. En konstig lugn-oro känsla infinner sig igen. Väl inne på sjukhuset börjar oron komma och lugnet drar sakta iväg. Sitter med skakande ben under hela ultraljudet, byter sittställning i stolen var och varannan minut. Sådär! 1 timme senare är ultraljudet klart. Vad kan jag vänta mig? Lugnet börjar konstigt nog komma tillbaka. Läkaren sätter sig ner och börjar skissa på ett normalt hjärta. Ajdå! Lugnet drar åter iväg och oron växer ju mer tiden går. Under samtaletsgång känner jag hur gråten börjar krypa närmare, några tårar släpps men inte så farligt. Biter ihop bra. Konstigt att man kan hålla sig så pass lugn när man får höra att barnet har ett Komplext hjärtfel som på en svårhetsskala från 1-10 ligger på 7-8. Tankarna och känslorna som snurrar runt går inte riktigt att beskriva. När samtalet väl är klart och vi lämnar rummet och ser mamma sitta spänt i väntrummet så brister det ordentligt. Konstiga tankar, konstiga känslor och en jävla massa tårar. Sitter i ett rum och gråter, går ut från sjukhuset med gråten i halsen. Det ena samtalet efter det andra som var och ett utlöser ett gråtanfall. Väl i bilen, utan telefonsamtal. Bara tystnad, då kan man börja samla tankarna igen. Lilla Leo i magen komplext hjärtfel. Men han är fortfarande min Leo, VÅR Leo! Vare sig hjärtfel eller inte!

Nu såhär en dag senare så känner man nästan ett starkare band till Leo än va jag gjorde för en sisådär 30 timmar sedan. Kanske låter konstigt. Vi ska kämpa för Leo och vi hoppas Leo kämpar för oss!

Som min syster sa. Man får starkare ben i uppförsbackar.

// Leos Pappa

----------------------------------------------

Diagnos - Komplext Hjärtfel:
Dextrokardi - Hjärtat till höger.
Criss-cross - Inflöden till kammrarna korsar varandra.
Transposition - Kärlen har ej roterat till rätt plats.
Pulmonalstenos - Förträngning i lungartären.
VSD - Hål mellan kammrarna.