Ett tappert försök

Idag ska jag försöka att göra stan med Annika och Ozzy. Får se hur det kommer att gå med tanke på hur jag mår. Men ska ge det ett tappert försök iallafall. Tänkte även försöka mig på att blogga lite senare om hur julen har varit. Lägga ut fler bilder och visa upp alla fina saker Leo fått. Jag och Robin beslutade oss för att lägga pengar på julmat och paket till Leo iår. Så vi bytte inga med varann vilken jag kanske kan tycka nu efteråt är lite tråkigt så idag tänkte jag kolla om jag hittar något på rean och överraska honom. Hoppas att han inte läser detta blogg inlägg nu bara. Idag typ nu ska jag ringa gyn och se om jag kan boka in en tid för ett vanligt UL för att redogöra antalet där inne. Eftersom jag missade telefon tiden imorse till MVC så får jag ringa dom imorgon. Måste få piller för mitt mycket jobbiga illamående. Inge vidare att sitta inne varje dag och bara umgås med hinken och vara en tråkig mamma som inte kan lyfta sin son utan att ***. Känns förjävligt att inte orka till så som man vill.


Magsnack

Blir och kommer nog att bli ganska dåligt med uppdateringar på bloggen dom närmsta dagarna. Jag känner mig inte pigg och kry alls. Denna graviditet tar verkligen på krafterna. Jag som mådde som en prinsessa sist. Känner mig som en dålig mamma då jag inte orkar leka med Leo som jag brukar. Förhoppningsvis går det över snart! Magen växer och knakar och många även vi ifrågasätter om det ändå kanske inte är två där inne? Men vi hoppas på en bebis. Magens storlek varierar i storlek lite från morgonen och kvällen. Här kommer en bild från idag på magen.

 

 

 

God Jul

Efter lite oros moment...

Kontrollen igår gick bra tillslut. Var några oros moment som skrämmde livet ur oss, men det visade sig vara teknikens fel och inga fel på Leo inte. När dom skulle ta syret på Leos ena fot stod den länge på 70 men gick sakta sakta velande upp till 80 vilket inte heller är så bra då detta är hans gräns för att läggas in. Så tankarna hann springa iväg fortare än man anar. Men vi bytte tå och den gav mycket bättre resultat. Hela 86 så som jag gissat på innan. Jag är nämligen expert på att gissa rätt när det kommer till Leos syre. Så dom sa att det är det bästa resultatet som är korrekt. SKÖNT!! hade han legat mellan 70-80 hade syrgasen kommit tillbaks och vi hade säkert fått läggas in över Jul.

Nästa grej som gjorde oss ännu räddare var när dom skulle väga Leo och hans nakenvikt visade 9080. De hade betytt att han rasat ett halvt kilo sen sist. Så Anna Karin gick i väg och skulle leta upp diestisten men utan resultat. Lite halv stressade blev vi nu så vi beslutade för att ta en till vikt men till allas lättnad så hade vågen visat fel. Han hade istället gått upp 100 g sen sist och väger nu 9600.

Det visade sig även att Leo har blivit riktigt lång oxå han är nu 78 cm lång. När vi var där inne så nämde jag att han är lite efter med motoriken och att han inte kryper eller reser sig. Och detta är tydligen väldigt vanligt bland hjärtbarn som gjort stora hjärtoperationer. Leo har ju leget större delen av sin bebis tid. Så det var tydligen inte alls ovanligt utan snarare vanligt. Vi ska få träffa en sjukgymnast i Februari. Så nu har Leo ett helt team med folk som ska hjälpa honom att må bra. Det mest glädjande nyhetern är att vi nu ska minska på hans synagis för att sedan sluta. Nu ska vi halvera den medicinen vilket känns UNDERBART!!

Så typiskt

Snart är det dags att köpa Leos svindyra mediciner igen. Lagom tajming så har Riksdagen beslutat att höja högkostnadsskyddet för besök inom den öppna hälso- och sjukvården från 900 kronor till 1 100 kronor från 1 januari 2012.Högkostnadsskyddet för läkemedel höjs samtidigt från 1 800 kronor till 2 200 kronor. Fast nu när Leo fyller ett år har vi rätt till att söka vårdbidrag. Så hoppas att det hjälper oss lite på traven. För vi kommer upp till max belopet på bara en av hans mediciner. Och två tusen är ganska mycket pengar att lägga ut.

En liten ide

Jag tycker magen växer lite väl snabbt och vi börjar att ifrågasätta om vi räknat rätt på veckor eller om det är fler bebisar där inne? Så Robin kom på den smarta iden att vi kan fråga Leos läkare som vi ska träffa på onsdag om hon kan kolla lite snabbt på bebis eller bebisarna i magen! Hoppas vi får ta en snabb titt.

 

 

 

sista delen

Att bo på Astrid är det tråkigaste som finns. Höjdpunkten är väll att man kan låna filmer i bibloteket och mula i sig massa onyttigheter från cafet och pressbyrån. Måste ha gått upp en hel del under sjukhusvistelsen då det var en hel del tröstätande. Tog med egna lakan hemifrån för att få lite hemkänsla.

Så i det där rummet satt man dygnet runt förutom "höjdpunkterna" då vi satt i "matrummet" och drack kaffe och snackade skit med lilla E:s familj. Dom hade det jätte kämpigt och vi led verkligen med dom och det var svårt att se när dom var tvunga att åka ner till Lund igen då läget vart kritiskt för älskade lilla E. Jag grät mycket den kvällen då vi sa Hej då. Jag trodde inte att vi skulle få återse alla tre igen. Men idag är lilla E en pigg kille vilket vi glädjer oss över något otroligt mycket.



På natten insåg vi att det var fullt nödvändigt att vi var tvunga att bo på sjukhus då syret sjönk jätte mycket. Han fick ha en syresmätare på sig hela nätterna och eftersom han gick under sin gräns så pep alarmet HELA tiden. Så ingen sömn för mamma nu heller.

Så på morgonen vart den förbannade grimman insatt igen. Men denna gång utan protester från mamma. Jag förstod att inga andra alternativ fanns. Nu kände jag att jag var på väg att gå in i väggen jag trodde nu igen att han inte skulle överleva då det kändes som att folk pratade ovanför huvudet på en och inte sa som det var. Så nu krävde jag att en läkare skulle komma in och förklara varför det blir såhär och jag behövde fråga frågan som skrämmde mig mest. KOMMER HAN ÖVERLEVA? Fy vad vi mådde. Men inga tårar släppte vi ut utan vi fortsatte att balansera på linan.



Som ni kan se på bilden så såg han helt ok ut i färg på dagarna, men det var på natten helvetet alltid bröt ut.



Fick prata med en kvinnlig läkare som satte sig ner och förklarade. Lägger här in mitt inlägg som jag skrev efter samtalet med Läkaren.

Tydligen var Leos operation mer än nödvändig denna gång och verkade inte alls vara ett "erbjudande" som dom fick det att låta som. Röntgen plåtarna hade ju inte sett bra ut , utan det visade sig vara en förträngning vilket gjorde att dom var tvunga att operera snart.  Pratade med Leos hjärtläkare Felicia idag vilket kändes bra och jag fick svar på vissa frågor som funnits runt detta. Dom visste redan under operationen att detta senario mycket sannorlikt skulle inträffa eftersom dom såg att trycket i venen var för högt, sen att dom inte kunde berätta det för oss kan man ju undra över.

Den närmaste tiden så ska vi nu försöka med medicinering och syrgas försöka att få lungorna att anpassa sig med det nya flödet och släppa igenom blodet. Får se hur långt process detta blir, men vi är förberedda på en lång kamp.

.....................................................................................................................................................................


Det är nog detta som fick mig att börja skriva av mig om känslorna runt denna operationen. Detta gör mig arg och förvirrad. Varför sa dom inte på telefonen att operationen var tvungen att ske inom snar framtid då dom hittat en förträngning. Igenkligen skulle han ha genomgått en hjärtkateterisering för att mäta trycket innan operationen men eftersom han var tvungen att opereras snarast så hoppade dom detta. Resultatet av en sådan hade alltså inte spelat någon roll då han var TVUNGEN att opereras ALLTSÅ INGET JÄVLA "ERBJUDANDE". Men sen så visade det sig under operation att det var ett för högt tryck och det var därför han blev så pass sjuk efteråt. Varför berättade ingen detta för oss? är dom inte skyldiga att göra det? Är nog därför jag fasar nästa operation, men denna gång vill jag ha alla korten på bordet.


Läkaren hade nu beslutat sig för att vi skulle få med oss syrgas hem för dygnet runt behandling. Så Robin åkte hem för att ta imot syrgas maskinen och tuberna och alla prylar. Sen fick vi äntligen komma hem efter en månads tid på sjukhuset. Natten hemma var jobbig då Leo slet ut syrgasen hela tiden, men vid den tiden hade jag lärt mig att sömn inte var en lyxvara längre. Dagen efter vi kommit hem så skulle Robin tillbaks till jobbet vilket var lite jobigt. Men det var nog skönt för han att få komma bort för en stund. Vi hade ju levt sjukhus och sjukdom i en månads tid nu. Vi kom lätt in i vardagen igen och allt flöt på bra. Många kontroller och besök på Astrid var det. Mycket släpande på syrgastuber när man skulle ut men för oss var det ju vardag och vi var vana med synen av våran son med syrgas i näsan, men var mycket undrande blickar och ledsna miner. Vilket gjorde oss både arga och ledsna, men nu efteråt förstår jag såklart att folk undrade!!




Här kommer en bild från våran midsommar i Mariefred. Var tvungna att släpa med oss både tuber och maskinen då vi var borta ett par nätter.


I juni fick vi testa utan syrgasen men den åkte på lika snabbt som den åkte av. Leo åkte på ett envist virus som hängde sig kvar i en evighet. Så var några rundor inne på akuten då syret sjönk ibland. Men i Juli fick vi provköra uatn syrgas men vi hade kontroller varje timme. var lite upp och ner men han höll sig ganska bra. Idag klarar han sig toppen utan sin syrgas och ligger på sjukt bra siffror. Är så tacksamma att allt flöt på så bra tillslut trots alla steg bakåt. Den 3 januari fyller våran prins 1 år vilket ska firas med dunder och brak. Trodde för några månader sen att den dagen aldrig skulle komma så det kommer bli en lyckans dag för oss.





Fortsättningen..

Leo behövde inte ligga kvar så länge på biva vilket var otroligt lättande. Han återhämtade sig snabbt och bjöd till och med på ett par leenden uppe på biva. Kommer aldrig glömma den glädjen när han log mot mamma igen. Tårarna rann av lycka, vår pojke var tillbaks. 



Nu fick han börja med fler mediciner så som  blodtrycks sänkande och kissmedicin för att få ut mer vätska. Fick även syrgas och lite annat smått och gott.



Första natten vi fick tillbaks honom till avdelningen kommer jag ihåg att jag sprang upp hela tiden och kollade så att han andades och hade färg. Robin fick lov att stanna den natten då vi hade en otroligt shysst natt syrra. Det där med att man inte får sova tillsammans på sjukhuset tycker jag är en väldigt konstig regel. Vissa påstår att det är pga brandrisken mednas andra säger att det är för att man behöver sin sömn? Personligen tror jag att bägge föräldrarna sover bäst när man får vara tillsammans i denna pressade situation som man befinner sig i.


Lägger in ett inlägg här som jag skrev den 23 april.

Jag visste väll att jag hade rätt. Igår sa jag vid fler tillfällen att dom borde ta bort syrgas grimman ur Leos näsa, och ta bort sonden, och bara höja volymen syrgas i tratten. Han blev bara täppt i näsan och slet ut grimman hela tiden. Han var allmänt irreterad på alla sladdar och apparater som satt på honom och därav grinade och skrek så att hans syresmätning sjönk. Idag förslog dom samma sak, trots att dom protesterade igår när jag förlog samma sak. Och vad hände när dom gjorde detta jo, Leos är mycket gladare och hans saturation är nu betydligt bättre än igår. Så nu är både Mamma och Leo mycket nöjda.

...................................................................................................................................................................

Just detta gjorde mig så irreterad. Man känner ju sitt barn bäst och varför kunde dom inte bara testa mitt förslag för att se om det skulle funka?? Han blev ju genast bättre! slutade snora lika mycket och fick tillbaks aptiten och sret fick helt andra siffor.

Nu började allt vända och vi fick även testa en liten stund utan syrgas vilket gick helt ok. Inga topp siffror men helt ok. Nu tog dom bort Leos PVK och hans pacemaker. Han rengjordes och fick nya plåster och vart riktigt fin. En lycklig dag.





Men som vi har lärt oss så brukar det tyvärr det bli två steg fram och ett steg bak. På natten sjönk hans syre till riktigt dåliga siffror igen och syrgasen sattes in. På morgonen sjönk han ännu mer och det kändes som att jag stod på mina knän och bad och tjatade om att vi måste få in en läkare NU, men ingen lyssnade.

Hade varit väldigt intressant att se hur dom skulle hantera denna situation om det var deras barn som låg där med 63 i syre. Var nog extra nojjig med tanke på vad som hänt bara ett par dagar innan.

Men framåt dagen fick vi äntligen träffa en barnläkare som verkade tycka att vi kunde få åka hem redan imorgon lite beronde på vad testerna skulle visa och hur han klarar sig utan sin syrgas. Då blev jag riktigt förbannad och smått ifrågasättande hur han kunde säga så med tanke på morgonens låga siffor!! Idioti om ni frågar mig.


Men syrgasen fortsatte att ligga på gränsen hela tiden. Nu började man disskutera lite om att åka hem till Stockholm för att bo på Astrid Lindgrens sjukhus istället. Vi ville hem till familjen och vännerna och Robin behövde komma tillbaks till arbetet igen då plånboken började bli tunn. Syrgasen gick upp och ner i siffrorna ett tag men tillslut fick vi "äntligen" åka hem till Stockholm till Astrid lindgrens barnsjukhus fast men syrgas. Leo åkte ambulans medans vi tog tåget.

Dagen innan vi skulle åka hem till Stockholm lärde vi känna Lilla E:s familj. Lilla E åkte hem tillsammans med Leo i ambulansen och dom bodde även på Astrid under tiden vi låg där. Den familjen ligger oss varmt om hjärtat.




Väll framme vid Astrid så insåg vi vilket stort misstag detta var. Vi skulle ha stannat i Lund. Här var man tvungen att dela rum med en annan familj. Man hade endast ett litet skynke att dela av rummet med, ett skynke som inte ens täckte 80 % av ens sida av rummet. Rummet var en färglös historia och där fanns ingen sorts hem miljö över huvudtaget. Med tanke på att detta är en avdelning för sjuka barn så borde man väll kunna anstränga sig lite mer??  Sjuksyrrorna som jobbade där var otroligt okunniga och vissa av dom smått bakom flötet. Men fanns såklart dom var var duktiga med men dom var sällsynta. Vid ett par tillfällen var det två olika syrror som kom inbärande på Leo under armarna! borde man väll veta som syrra på en sådan avdelning att man inte gör på nyopererade hjärtbarn!!!! blir så arg när jag tänker på det.



Dagen efter vi kommit till Astrid fick vi permis. UTAN SYRGAS!! Jag tyckte det verkade helt sjukt med tanke på hans låga siffror. Men det var hans läkare som tyckte att vi kunde åka utan. Och henne har jag faktiskt väldigt stort förtronde för så vi litade på detta. Jag tycker verkligen om hans läkare men det beslutet var lite konstigt då vi fick åka hem utan syrgas eller saturationsmätare.

Men vi tyckte att han hade bra färg och trodde allt var bra igen. Vi kom hem och fick träffa vänner och familj vilket var välbehövligt. Dagen efter skulle vi tillbaks på kontrol. Vi hade inte packat med några kläder för vi trodde allt var bra. Fick oss en liten chock då vi var tvungna att stanna kvar och sätta in syrgas igen. Kom ihåg att jag var så arg och besviken över att behöva tro att allt var bra. Så jag åkte hem och packade om väskan som jag inte ens hunnit packat ur. nUnder tiden jag var hemma så plingar det på dörren och där stod Jessica & Jesper och lilla Linus med välkommen hem blommor. Dom möttes av en ledsen mamma den dagen som var tvungen att berätta att vi minsann måste läggas in igen.






fortsättning kommer.

har även lagt upp bilder nu från andra operationen på dom tidigare inläggen.

....

Vi gick mot sjukhuset med glädje i hjärtat över att operationen gått bra. Men fortfarande rädslan av vad man saka mötas av för syn. Trots att vi varit med om det tidigare så kändes detta som första gången. Väll inne hos Leo höll jag på att svimma. Jag tror att det var spänningarna som släppte blandat med synen av sin son ligga så utlämnad och borta. Men vi höll ihop oss bra trots allt.



Leo låg på Biva ett dygn sen tyckte dom att han kunde få komma ner till avdelningen. jag minns att jag tyckte det var super härligt att vi nu skulle få ta hand om våran son men jag var väldigt osäker då jag tyckte att han såg lite för blå ut fortfarande. Han kändes inte redo i mina ögon men vi förlitade oss på deras expertise. Jag la min moderinstinkt vid sidan vilket jag nu vet att aldrig mer göra. Man måste stå på sig som förälder när man känner att något är fel.

Det var ren tur att Robin fick stanna kvar den natten på avdelningen för det beslutet han tog den morgonen räddade vår sons liv..

Eftersom Robin är oerhört svårväckt var det jag som tog nattpassen vilket innebar någon timmes sömn. Jag upplevde Leo som ansträngd och väldigt besvärad. Vart MÅNGA tryck på larmet den natten och kände mig som världens störtsa hönsmamma. Men dom sa att allt var normalt efter denna operation, ännu en gång la jag undan mina instinkter åt sidan men inte helt utan kände mig väldigt osäker.

På morgonen då jag skulle få lägga mig och Robin skulle ta över så var jag minst sagt väldigt trött. berättade lite kort om natten och att jag får känslan att något inte stämmer men att sjuksyrrorna säger att det är helt normalt!!  Jag går och lägger mig igen. Efter ett kort tag så vaknar jag till och går upp, fråga mig inte varför men någor får mig att gå upp.  Under denna tid har Robin tryckt på larmet och denna gång kommer rätt syrra in. Hon tar hans syre och säger att hon ska hämta läkaren, efter en minuts tid så kommer hon tillbaks men utan läkaren. Hon tar syret igen och nu märker man genast att hon verkar stressad! Jag fösöker få någon sorts kontakt med henne men hon är helt enkelt för stressad och nu börjar både jag och Robin bli panik slagna. Ett tu tre så trycker hon in prio ett larmet och efter några sekunder är det ett helt team med läkare och syrror inne på rummet. Dom tar Leo och springer ut med honom och in ett behandlingsrum. Vi följer efter dom in till behandlingsrummet det står folk ute längst med hela korridoren. Har aldrig känt mig så utlämnad.   


Fina Fina Älsklingar tack för ni var så starka.


Under denna tid är jag helt inne på att Leo dör HELT ÖVERRTYGAD att nu dör han. Nu är det kört, jag får en sådan stark vilja att inte leva och den kommer på någon minut. Jag har tappat allt och alla känslor är som borttrollade som att jag stängde av och jag orkar inte känna efter. Jag orkar inte ens vara inne i behandlingsrummet där dom nu ger Leo fullt ös med syre och adrenalin men inget verkar hjälpa. Jag har nu stängt av och vill inte vara med längre. Jag har redan nu bestämmt mig att dör han dör jag. Finns inget bara tomhet. Jag förvandlades till ett skal.

Jag ringer upp min pappa helt lugn och ber honom att stanna bilen då han var ute och körde. Jag säger att Leo håller på att dö, jag gråter inte utan är nog ganska chockad och tror att jag lät ganska iskall. Jag tror jag ringde min pappa för att jag ville höra hans röst en gång till innan det ofattbara skulle hända. Han får mig att komma tillbaks lite grann. Jag väljer att gå in till Leo igen. Måste ge kred till Robin som så starkt stannade kvar vid Leos sida. Dom berättar att det troligen kan vara en lunga som kolapsat. Röntgen visar på att det var mer vätska på lungorna än vad man ska ha efter en sådan operation, och att ena lungan inte har vidgats som den ska. Nu blir det upp till Intensiven igen. Nu är han lite piggare igen och vi var nog alla chockade. 




Kommer fortsättning.

Tankarna efter och under andra operationen..

Har länge tänk att skriva just detta inlägg men har inte kunnat komma igång förrut pga av att det är jobbigt och naket. Men nu kommer inlägget om mina tankar runt andra operationen. Detta är min sanning och hur jag minns och tänker på hur allt var.


Några dagar innan Leos andra operation ringer telefonen mitt under mathandlingen på Coop. Dom uttrycker sig så fint med att säga att detta är ett "erbjudande" och att röntgen plåtarna såg bra ut och det är ingen mening med att vänta. Antlingen kan han opereras om  några dagar vilket innebär en resa ner till Lund inom ett par dagar eller så kan vi vänta en månad. Vi väljer att ta det på en gång då vi inte ser någon anledning till att plågas i en månads tid.

Tiden springer iväg och helt plötsligt är det operations dagen och vi är ganska lunga med tanke på hur smidigt allt gick vid hans första operation. Men samtidigt som vi var lungna så var vi såklart livrädda men det pratade vi inte om. Var som att balansera på en lina sätter man foten fel så faller man. Jag och Robin var varandras stötte pelare under denna period, även fast vi inte pratade så mycket om det jobbiga så visste man att den andre skrek innombords. Att lämna ifrån sig Leo var fruktansvärt och kändes som att mina händer aldrig ville släppa taget. Men vi höll ihop oss för Leos skull!! Glömmer aldrig promenaden upp till operationen. Jag var yr och benen var lixom tunga som att dom hade somnat. Men ändå skulle jag säga att vi var posetivt laddade och tyckte att detta kommer att gå bra.







Timmarna sniglade sig fram och efter timmarna gått och vi tyckte att nu borde väll Sune ringa så började vi klättra på väggarna. Robin gick ut och satte sig på en bänk med en kaffe medans jag valde att ligga kvar på patient hotellt jag ville inte att folk skulle se hur trasig jag var. Tillslut ringer Dr Sune och säger att allt har gått bra.


 

Fortsätter senare tar en paus.

Magbild nr 1

 

Nu har magen börjat växa och dom flesta ser nu att jag är gravid. Jag känner mig mest tjock och osexig. Men jag bjuder på en liten magbild från vad vi tror är vecka 12.

Fortsättningen på dagis vs dagmamma.

Tack alla för era råd och tips angånde Dagis vs dagmamma inlägget. Många bra råd och tankar runt detta. Vi ska nu ringa runt till olika dagis och kolla upp om det finns kvar några dagmammor kvar i Nynäshamn.. Nu tänker vi som så att man kanske ska låta Leo gå hos en dagmamma tills han blir tre och att men sedan byter till dagis? eller blir det svårt för barn att komma in i en grupp när man kommit upp i den åldern? hur är barn mot varandra? är så rädd att han ska hamna utanför pga att han är "annorlunda" inte orkar leka på samma sätt. Är han med från lägre ålder kanske han har lättare att komma in i gruppen? Som förstagångs mamma så är jag lite osäker på att jag gör det rätta för Leo. Vill hans bästa och vill inte att vårat val ska bli fel.

Äntligen!

Idag har vi äntligen blivit klara med målningen i Leos rum. Vi är jätte nöjda med resultatet. Men måste införskaffa oss lite små saker som Matta, lampa och ev lite barnmöbler. Lite naket just nu.


Dagis vs Dagmamma?

Sitter och funderar lite över hur vi ska göra med dagisplats till Leo. På Asta tycker dom att vi ska vänta med att sätta Leo på dagis/dagmamma till han har gjort sin sista operation. Och dom verkar även tycka att dagmamma är den bästa lösningen. Vi har svårt att bestämma oss då både väger lika fast på helt olika sätt. Dagis innebär ju större risk för att Leo ska blir sjuk och när han blir sjuk så innebär det en lång tid av vabbning. Magsjuka kan innebära sjukhus i Leos fall. Då vätska är otroligt viktigt för hjärtbarn!! När Leo var förkyld tog det en evighet innan han blev bra och var inne på akuten vid ett par tillfällen men mest pga vår oro. Men dagis innebär ju ett helt annat socialt umgänge som jag tror är viktigt för barn. Men dagmamma innebär att Leo förhoppningsvis får vara friskare och att man kan lägga mer fokus på enskilt barn. Leo kommer att behöva ha transport hjälp till och från aktiviteter tillex vagn eller rullstol så frågan är vart man har störst möjlighet att tillse hans behov? Vad har ni för erfarenheter av detta?

Barnrum

Nu börjar det ta sig. På måndag ska vi handla en liten roller så att vi kommer åt mellan rören som tyvärr är otroligt fula och sitter väldigt dåligt till. Men nu kan man börja ana hur det kommer bli.

Sjuk

Blir lite dåligt med inlägg nu pga att jag är sjuk. Sängliggandes och mår pyton så pass dåligt att Leo har fått vara hos faster och farmor dom senaste två dagarna. Robin har haft fullt upp på jobbet och inte kunnat ta ledigt pga av julbord stressen som nu är.

Hjälp!

Eftersom jag har svårt att förstå mig på detta med graviditets veckor så ber jag nu er om hjälp med att klura ut vart jag befinner mig i min graviditet. Den 12:e november tog jag ett digitalt test som visade 5 plus. Ska man lägga på två veckor då eller hur funkar det? Jag blir helt snurrig av detta.

fan vad puckat

Imorse när vi satt och åt frukost så insåg jag något mycket märkligligt och smått störande. Nu finns ju Pucko på tetra som säkert ingen missat. Men det skumma är att det bara finns med ljus choklad eller med extra mycket kakao. Ingen smakar som orginalet utan både är ett mellanting av det riktiga smaken. Så dagens fråga!!  varför säljs inte orginalet?  den som man köper på glasflaska tillsammans med en varmkorv?  Snacka om puckat!! eller är den så poppis så att den är slut varje gång jag ska handla?


Katten satt i granen.

Imorse var jag på mitt inskrivnings samtal på MVC. Gick toppen och jag har samma BM som förra gången precis som jag ville ha det. Maria är superbra och vi kommer jätte bra överrens och man känner sig bekväm i hennes närvaro. Vi beräknade lite snabbt att jag borde vara i vecka 10 nu. Pratade lite om vad man får äta och inte och tog stick i fingret mm. Fick även med mig ett litet gravtest hem bara för att jag ÄLSKAR att plussa.

När jag kom hem fick jag en mig ett gott skratt då Trixie satt i granen. Hon är helt tokig i granen och höll mig vaken halva natten när hon skulle leka med alla julgranskulor. Så nu ligger 50 procent av alla kulor på golvet. Så det får bli en städning snart! Och jag anar att det blir ett blöjbyte oxå då Leo sitter och osar otrevligheter.

Igår var vi och handlade den blåa färgen till Leos rum och påbörjade att måla om dom hemska röda väggarna i vitt. Vi måste nog lägga ett par lager färg till innan det blir bra och sen ska vi äntligen få måla hans fondvägg blå. Jag tror det kommer bli super snyggt!! Kollade även på en stjärntapet som vi ska ha inne på en vägg i vardagsrummet. Å vad jag längtar tills allt är klart och man kan börja känna sig som hemm






Blir ett molnrum

Har en väldans bra ide till Leos rum. Jag tänkte göra ett molnrum till honom!! Finns en superfin lampa på Ikea som vi ska införskaffa oss. Man kan säga att det var den som gav mig iden till självaste rummet. Ska måla alla väggar utan en i vitt och sen blir det en fondväg som ska gå i blått. Sen ska vi tillverka våra egna moln utav plankor som vi ska såga till och måla vita. Lätt och ekonomiskt och dessutom så kan man göra om utan några större kostnader om man nu skulle tröttna. Bra va??


Om vi orkar ska vi börja måla vitt imorgon.

En blöt historia.

När Leo var liten bebis och åt mat så blev han genomblöt av svett. Likaså när han skrek och ansträngde sig. Efter andra operationen tyckte jag att svettningarna minskade lite, iallafall när han åt så vart han inte lika våt och jag behövde inte ha handduk när han sov längre. På senaste tiden tycker jag att han har börjat svettats väldigt mycket igen och jag börjar känna lire oro över detta. Tycker det är jobbigt att så fort han blir arg och skriker så blir han så ansträngd vilket visar sig i att han blir både blå och väldigt svettig. Blir väldigt stressande som förälder när man märker att det är jobbigt för honom. När han sover så blir hela kudden alldeles blöt. Hoppas detta blir bättre efter sista operationen.

 

 

 

 

 

När orden tar slut...

Idag tänder vi ett ljus för lilla V som är i himlen. Tankarna går hans familj och vänner. Krama om era barn extra hårt ikväll och uppskatta det bästa ni har.



Julklappen funnen.

Jag har verkligen velat fram och tillbaks på vad och hur mycket vi ska köpa till Leo i julklapp. Men igår fann jag svaret och jag hittade en superfin "gunghäst" som igenklligen är en gungtiger. Kostade lite för mycket kanske, men bättre med en rejäl sak en massa små prylar? har även tänkt att köpa en jätte fin leksaksbil nere hos Tiny more men det får jag göra dagen innan annars slutar det bara med att jag ger den innan! Jag kan ALDRIG hålla mig från att ge bort eller avslöja vad jag köpt redan innan Jul så till er som redan vet vad ni ska få får försaöka se överraskade ut på julen.


Just det kommer ni ihåg att Leo blev fotad på Underbara barn mässan? Korten har nu äntligen kommit!! vet inte hur länge vi väntat och blev lite irreterad att dom kom så pass sent när dom sa 4 veckor till oss. Men men dom var superfina och vi behåller alllesammas så det får bli en extraklapp till några i släkten. Alla kort har nu ramar och ska slås in i kväll.